Hur kär får man bli?

Nu har vi börjat med att läsa kärleksböcker på svenskan, och jag valde boken Hur kär får man bli? av Katarina von Bredow. Jag har läst 52 sidor och tycker att den är riktigt bra hittills, och det brukar jag inte tycka om böcker.

-------------------------------------------

Den handlar om en 15 år gammal flicka som heter Katrin. Hon bor i en lägenhet med sin pappa Kasper, sin bror Viktor, låssasmamma Marie och vovven Tarzan. Hennes bästa vän heter Frida, hon är en sådan tjej som alla killar faller för och det är väll inget Katrin har något emot direkt. De går i samma klass och står varandra väldigt nära. Katrin litar fullt på henne och de saker hon tycker är riktigt jobbigt eller pinsamt berättar hon för Frida.

Nu är det så att Katrins pappa och låssasmamma har bråkat. Det slutar med att Marie packar sina saker och åker sin väg. Denna dag är någonting Katrin väntat på i sex år då hon aldrig uppskattat sin nya mamma, men nu när det väl händer är det inte som hon trodde. Katrin mår riktigt dåligt och vill inte att det som hänt skulle skett. Hon ångrar sig över hur ignorant hon vart mot Marie under hela tiden hon bott hos dom och hur hon aldrig visat uppskattning.

Samtidigt i detta elände börjar en ny kille i klassen, Adam. Han är söt och verkar trevlig. Men Frida har redan satt klorna i honom. När klassen fick reda på terminens projekt, Romeo och Julia, utsedde (för övrigt världens bästa klassföreståndare) Affe att Adam skulle spela Romeo. Frida ville då hemskt gärna spela Julia, och så blev det också.

-------------------------------------------

Som jag sa innan tycker jag om boken. Kanske för jag känner igen mig i vissa delar, tex med att ha en låssasmamma man inte är så förtjust i och hur man sedan tänker efter och märker att man behöver henne. Mest för pappas skull, men även för min. Sen hennes relation med Frida, vänskap är det finaste som finns och jag har tur som har enligt mig världens bästa vän Madelene. 

Jag tycker att författaren är duktig på att förmedla känslor Katrin känner. Till exempel:

Då kopplade jag Tarzan och vi gick fort, fort nerför trapporna och ut längs gatan mot Videbergsparken. Hela vägen svor och fräste jag åt Marie inne i huvudet, varje hårt steg mot asfalten var en ursinnig ed, men under kastanjeträden sved ögonen av tårar och jag kunde inte få stopp på dem.

Jag känner verkligen igen känslan, och har själv gått många sådana hundpromenader. När man går fort med kort koppel och sedan inte orkar vara stark längre utan sätter sig någonstans och bara bryter ihop. Just för stunden känns det hemskt men efteråt har man liksom gråtit ut all sorg och ilska, och då är det verkligen värt det.